Typiskt mig, jag vågade inte säga nej!

Alltså hur dumt är inte det? När grannen kommer med en kasse nymalen köttfärs som tack för hjälpen när T hjälpte till att bära in en soffa till dem, så frågade han om vi ville ha hjärta eller lungor till Älsa. Han jobbar på slakteriet på Tolvsbo. "Ehum.... jaaa... om det inte är till nåt besvär till dig förstås" sa jag. "Men du får komma någon kväll när Tommy är hemma, för jag kan inte ta rätt på det utan problem förstår du"

Egentligen ville jag ju bara säga nej tack, bara tanken på att koka dem i våra kastruller fick mig att må illa, men ändå säger jag ja! Han lät så entusiastisk när han frågade, så jag ville helt enkelt inte såra honom genom att tacka nej.... Alltså, hur tänker jag egentligen? Varför hade han blivit ledsen för det? Vad trött jag blir på mig själv!

Nu ska jag tassa in i Astreas rum och stänga fönstret, så hon inte blir kall i natt när hon sparkar av sig täcket. Meddis ligger i vår säng, tyvärr kanske jag borde säga om jag ska vara samhällskorrekt. I dag ska ju inte barnen sova med föräldrarna utan i sina egna sängar :) Men eftersom T inte är hemma i natt lägger jag ju barnen tillsammans i vår säng, och orkar inte bära in henne i hennes rum och upp i loftsängen. Fast jag tycker ju det är mysigt att sova med henne... så det är helt ok. Fick jag välja så skulle vi ha en fyra meter bred säng så hela familjen kunde sova tillsammans! <3