Jag måste bara erkänna det!

Jag är nöjd och glad med mig själv! Tycker att jag duger och jag fullkomligt älskar min "nya" kropp som den ser ut just nu. Att vara gravid är ett priviliegium och jag njuter i fulla drag!
Visst, de där mindre trevliga man får på köpet, så som trötthet, ont i bäckenet/höfterna, andfåddhet, hormonutspel.... och dessa fula ytliga blodkärl som målar ut sig på låren som kommit för att stanna, nä det är ju inte kul. Men de extra kilona, valkarna på ryggen, gör liksom ingenting. :)

Jag har alltid varit kroppsfixerad och känt mig fet och allt annat än vacker. Jag vet inte när det hände, men nu är det inget jag tänker på längre. Och det är en sån skön och befriande känsla!

Jag duger! Take it or leave it.

Tänker på våra barn. Det kommer säkert tillfällen där de inte gillar vad de ser i spegeln. Herregud, de är ju tjejer! Men jag hoppas vi lyckas ge dem så mycket självkänsla nu fram tills dess, att det är i ett snabbt övergående stadium i deras väg mot vuxen livet de känner så...

Jag har gått igenom alla negativa stadier man kan tänka sig! Från självsvält till bullimi och fortsatt med destruktivitet av andra slag också, allt för att man inte varit bra nog. Snatteri, och mycket värre saker ändå. Jag var en vilsen själ under lång tid. Det hade lika gärna kunnat gå åt fanders med allting, ärligt talat. Men det gjorde det inte! Jag känner att jag har kraften med mig och utan min mörka period av livet så kanske jag inte ens hade lagt märke till den... *Ler*

Ha en bra dag alla! Ni duger! ;)