Mitt handikapp o jag

En sak med mig är riktigt jobbig. Jag har supersvårt att känna igen folk, typ ansiktsblind eller vad man nu ska säga. Min bror har samma problem som jag, det ligger i våra annars så starka finsk/svenska gener. ;) Ofta försätter det oss i prekära situationer, eftersom de människor vi inte känner igen uppenbarligen känner igen oss! Snacka om frustrerande!

I dag hände det inne på Bärkehallen, vårt lilla Ica här i byn. :) Visst, hon var tillräckligt bekant för att jag skulle hajja till liksom när jag såg henne, och det såg hon och sen var samtalet i gång. Alltså det är ju så pinsamt. Snabbt gick jag igenom mitt inre facebook, som dessvärre har en hel del luddiga bilder utan info så att säga, och hittade inget om henne. Men hon var ju supertrevlig, och jag vet vad hennes barn heter, eftersom hon hade ett sånt fint halsband med deras namn på.... Mer kunde jag inte luska fram utan att fråga rakt ut. Och det hade ju varit hur pinsamt som helst!

"Öööh... vad var det nu du hette nu igen du trevliga människa...? Har lite svårt för namn..." Nää, det går ju bara inte! :) Haha! Nä jag ska höra med Jofi om hon har nån koll på vem hon kan vara. Ifall jag möter henne igen...

Nä nu ska jag ta en tidig kväll här för en gångs skull. Tommy är fortfarande i Etuna och jag saknar honom jättemycket. :( Men han kommer i morgon kväll. Gillar inte att han är borta så mycket!