Kapitulation

I går kväll skulle jag ju lägga våra små dunungar, och det drog ut på tiden med Astrea, som inte hade lust att sova alls egentligen - som vanligt då. :) Men kl 20 tassade jag ut från hennes rum och det var dags för Medea att lägga sig. Hon var supertrött, satt med Casper i soffan och längtade nog efter kudden. Alldeles på tok för sent egentligen, men vad gör man? Vi läste saga uppe i hennes säng, och när det var dags för mig att gå ner så såg hon bara sådär ledsen ut i hela kroppen.

Jag gjorde en snabb överslagskalyl i huvudet, klockan var 20:15, jag skulle tvingas väcka barnen en kvart, 10 minuter i sex för att hinna iväg till dagis i tid. Skulle då stackarn skrika och gråta i en timme, skulle hon vara dödstrött idag eftersom de går en lång 10-timmars dag på dagis idag.

Nää, det kunde jag inte utsätta henne för! Så när hon bedjande frågade mig om jag inte kunde ligga en stund med henne i sängen hade jag redan bestämt mig för att göra det.
Hon sov på mindre än fem minuter och hade ett fridfullt leende på läpparna. Jag önskade jag hade en kamera i ögonen just då, för hon var sååå vacker.... <3

Med ens var den kalla klump jag haft i magen hela veckan, av känslan att göra något som stider mot naturen, borta. Jag inser - och har egentligen gjort det hela tiden - att hon inte är redo att somna själv än. Alla barn är olika. Medea är en känslig individ, med stort behov av närhet, och varför neka henne det? Hon blir större hon med, och tids nog bestämmer hon sig för att hon är redo att somna själv.

I morse väcktes jag av Astrea någonstans mellan 4 och halv 5, hon ville inte somna om, men låg i min säng till 5:15 då mitt alarm på telefonen pep. Pigg och glad ville hon sätta sig och titta på tv. Väckte en trött Medea kl kvart i sex, det var en yrvaken men glad unge, och hela morgonen gick som en dans. Somnar man lycklig vaknar man lycklig.

Får se hur pass slut de är om en timme då jag äntligen få hämta dem på dagis...