11 Augusti 2002

Det är nu nio år sedan min älskade förstfödde son gick bort. Han somnade sakta in i min famn. Eller egentligen var han knappt medveten de sista timmarna, han var tungt medicinerad med stesolid för att slippa lida. Men visst led han emellanåt, han hade ångestattacker då och då för han inte kunde syresätta sig ordentligt, och det var fruktansvärt... helt outsägligt hemskt. Usch!

Men jag är ändå lättad att jag var hos honom hela tiden de sista dygnen, jag kommer ihåg hur jag blev kissnödig sista dagen och hur jag höll mig in i det allra sista. Ville inte släppa taget om honom! Mycket för att han inte tålde att bli flyttad, han blev orolig direkt. Han ville ligga på mitt bröst och sova. Och det var ju det minsta jag kunde göra för honom. Det ENDA jag kunde göra för honom.