Känner mig liksom oförmögen i allt. Får inte gjort det jag ska och vill. Känner mig misslyckad och frustrerad. I allt, speciellt barnuppfostran, men även i små enkla saker som matlagning och hushållning.
Det som jag lipar över nu är känslan att vi, eller mina barn, inte är tillräckligt viktiga. Hur kan en sån genomgo och underbar tjej som Medea inte passa in helt plötsligt? Inte duga för en annans unge? Eller gör hon kanske det, är det bara jag som inbillar mig?? Och vad ska jag säga till Medea? Äsch, det löser sig nog när hon börjar på dagis, och får nya vänner och annat roligt och spännande att tänka på. Men jag är så ledsen på mig själv att jag inte har en bredare kompiskrets, alltså det är inget jag lider av, jag har de vänner jag önskar. Men nu önskar jag att jag för Medeas skull kände lite fler med barn i hennes ålder. Hon vill ju så gärna leka med någon. Och det är lite orättvist mot den här mamman som inte gillar oss, att snöa in sig på bara hennes barn. Nu ska jag lämna dem ifred. :) Och sikta in mig på nya stackars föräldrar som har potentiella goda lekkompisar till mina barn! Så se upp! :)
Nu känns det bättre, tårarna är torkade och jag ska faktiskt gå och lägga mig nu.
PISS & KRÄM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar