Jag har två hemma och en i magen och en i himlen - så visst är jag priviligierad? Min äldsta dotter har full koll på det här med änglar, hur kan hon annat med en änglastorebror?
I går kväll kom hon in till mig i köket där jag stod och plockade ur diskmaskinen, och sa att hon saknade Benjamin... Jag log mot henne och sa att det gjorde jag också. Och det gör jag verkligen. Fast det gått över nio år sedan han dog, saknar jag honom så mycket att det ibland känns övermäktigt. När det blir tyst i huset, och man har tid att tänka på annat än att få dagen att gå ihop, det är då minnena vandrar iväg. Men jag vill inte glömma, är livrädd att glömma.... hur det kändes att hålla hans varma lilla kropp mot min hud, hur mjukt och lent hans fjuniga huvud var, hans små armar som började bli lite knubbiga (med en mamma till ett förtidigt fött barn's ögon mätt) Därför blir jag så himla lycklig när Medea så spontant pratar om honom, som den familjemedlem han ju faktiskt är. Älskade unge! <3
I morse på nyhetsmorgon hissade de ner flaggan på halv stång pga av det tragiska mordet på kriminalvårdaren i går. Medea frågade varför de gjorde så, och jag förklarade att så gör man när någon dör. Hon frågade direkt om vi gjorde så när Benjamin dog. Och det gjorde vi nog inte, inte vad jag vet iallafall. Nä det gjorde vi inte.
När vi är ute och ser hur solen liksom strålar ner mellan molnen så det blir sånt där utomjordiskt vackert ljus, har jag berättat för barnen att det bli så när änglarna har kalas. Så varje gång vi ser det så ropar Medea förtjust: "Där är Benjamin!!"
Men det kan bli lite knivigt eftersom hon är ganska så vetgirig och frågar om allt som rör himlen och änglarna. Det är lätt hänt att man snärjer in sig i sina försök att svara så gott man kan på hennes frågor, och eftersom hon är smart och vaken tjej så upptäcker hon direkt om man säger fel någonstans. *Ler*
Änglar finns, och vad vore väl världen utan dem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar