Har just tittat på en riktigt bra film - My sisters keeper. Jätte gripande och sorglig var den, men jag fällde inte en tår. Måste va nåt fel på mig...
Tommy däremot satt och snyftade halva filmen. *Ler*
Den handlade om vad cancer gör med en familj. Kate får diagnosen när hon är typ fyra år och behöver en lämplig donator av benmärg och blod mm för att överleva. Paret bestämmer sig för att skapa en donator och får en dotter till, Anna. När Anna är 11 år vill hon inte längre och söker hjälp hos en advokat för rätten att själv bestämma över hennes kropp.
Jag har nog blivit ganska kall och härdad genom åren. Det enda jag egentligen gråter för är när barn far illa (i verkligheten alltså) och på tanken att mina egna barn ska fara illa. Och tanken på vad som KAN hända mina barn.
I o för sig grinade jag häromkvällen lite grann i sängen bredvid Astrea för att hon var sååå hysterisk när hon skulle sova. Anklagade mig själv för att ha varit så korkad som slutat amma just nu när hon verkade behöva det som bäst.... *Ler*
Och för att jag inte hade stått på mig att vara mammaledig längre än halva tiden, eftersom hon ju reagerar på NÅT som hon håller på. Och skriker och skriker.
Gråtit i smyg för att jag haft så dåligt samvete för Medea när jag inte räckt till ordentligt pga Astrea.
Jo, så liiite blödig är jag ju, iallafall när det gäller mina barn.
Annars finns det väl inte så mycket att grina över. Och gråta till filmer, det sköter Tommy så bra själv! :)
Kram på er!
själv är jag en sån som grinar till det mesta men jag fick höra av vår handledare på jobbet att "gråta är en stor gåva" så jag fortsätter väll och gråter till det mesta:)
SvaraRadera