I dag har det inte varit roligt att vara mamma. Har stått helt maktlös inför min dotters beteende, som har varit på ett sådant sätt att det inte ens går att beskriva. Ni vet den tavlan "Skriket" av han Edvard Munch tror jag han heter. En bild säger mer än tusen ord... Jag önskar hon varit i ett sinnestillstånd jag kan sätta ord på, som arg, ilsken eller ledsen. Men jag skulle snarare vilja beskriva det som kaotiskt, hjärtskärande förtvivlat och hjälplöst. Det verkar som om hon inte själv förstår varför hon står och gråter och backar när jag ber henne komma till mig och kramas lite. Hon avvisar mig, trots att jag vet att hon inget hellre vill än att krypa upp i min famn och få tröst. Men vad jag än gjorde idag för att försöka trösta, så hjälpte ingenting. Hon blev bara arg. Och ännu ledsnare. Man kan ju höra skillnad på gråt, och denna gråt idag har varit äkta förtvivlan och nästan ångestfylld tidvis. I två timmar har hon varit i detta tillstånd som besatt av en demon. Sedan *poff* efter middagen så var allt som glömt, som att hon vaknat upp ur en trans och inte kom ihåg ett dugg! Underbara goa mysiga tjej! Kan inte begripa....
Kanske denna vecka varit för mycket för henne. Dagis fyra dagar i rad, efter mer än tre veckors ledighet kan säkert utmatta en liten tvååring, och det måste ju få utlopp någonstans. Hoppas det är utaggerat nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar