Det är bara saker man ser...

Jag är en person som tror på en hel del mystiska saker. Jag tror defenitivt på att vi har andar runt omkring oss, och jag kan tycka mig känna av dem ibland, även om jag aldrig sett skymten av dem.

När jag bodde i Ödåkra utanför Helsingborg, bodde jag med min vän Nina i en femrummare. Det var en gammal skola de hade byggt om till två lägenheter, våran och så grannens. Grannarna, ja vi kallade dem för grannen och hans fru, var riktiga skummisar. Gamla narkomaner, mycket speciella men ändå snälla.
Hahaha, det finns tusen historier jag kan berätta om dem, men det ska jag inte göra nu!

Iallafall, där i vår lägenhet spökade det verkligen! Flera oförklarliga händelser inträffade.
Ett av de läskigaste var när vardagsrumsbordet flyttade sig, vi kunde höra hur det drogs efter golvet, och sen såg vi att det blivit flyttat! Vi hade en källarskrubb som vi hade säckar med tomflaskor och sånt i. Ett litet fönster mot gårdsplanen fanns där och då och då lyste lampan där. Vi var typ aldrig där nere för det stank kattpiss, och ändå var lampan tänd alldeles för ofta.
Massa andra saker, som släpande steg utanför våra sovrum på övervåningen.... Usch vad otäckt det var! Så visst tror jag på spöken!

En annan sak jag tror på är ödet. Att vissa saker är förutbestämda av nån högre makt. Alla händelser kanske inte är lätta att förstå varför de händer, men en tid efteråt så brukar jag förstå.
En tragedi som t ex Benjamins död har ju ingen som helst mening i sig. Men.... jag hade inte varit den jag är i dag utan honom. Jag hade inte kommit en tiondel så långt i min andliga resa utan honom. Jag tror att ett bearbetat trauma i sig är en öppning, en väg in i ett djupare medvetande om både sig själv och andra människor. Om livet.

Ibland är det så tydligt att jag är på en annan nivå, ett högre plan än människor som levt fläckfria, otraumatiska liv. Jag har lite svårt att känna samhörighet med dem, men det är inte så att jag ser ner på dem. Mer så att jag känner ett inre lugn, och ler inombords för jag vet ju. Saker man inte kan förklara med ord. Men som har blivit så självklara!

Jag tror att någon däruppe ville att vi skulle bli med barn just nu av någon anledning! För det är så otroligt att det har hänt. En sån liten liten chans, och *poff* så förändras alla planer och våra liv. Till det bättre!

Det känns så bra nu! Jag känner mig så lycklig! Och det känns som om turen åter hittat hem till oss. Om man nu ska tro! *Ler*

Gonattkram!