Sorgen

Så tar den då återigen tag i mig, kramar min strupe hårt, hårt. Vrider om hela min insida så jag kippar efter luft. Så, plötsligt utan förvarning blir jag helt överrumplad av smärtan, som bara sorgen över min Benjamin kan tillfoga. Jag hyperventiletar, andas nästan i panik utan att få tillräckligt med luft. Är det det man kallar ångest? För mig är det svart, tom sorg som jag omöjligt kan skydda mig från. Jag skriker inombords på hjälp, andfådd och utan röst. Vem kan höra mig då? Jag vill inte bli hörd, orkar inte förklara och vill inte visa mig svag. Så jag ska snart krypa ner i sängen bredvid min varma, fina, älskade bäbis och försöka somna av lugnet hon ger.