Lägger mig i sängen bredvid min nu sovande lilla duva. Har svårt att tänka mig något vackrare just nu i detta ögonblick. Under över alla under. ❤
Jag bad T hjälpa mig lite tidigare i kväll, men bara något för klockan var nog iallafall halv 10 och lilla Lo ville inte somna... Jo var var jag nu... T hjälpte mig att sänka sängbotten i spjälsängen, trött och tömd på tålamod efter nästan 2 timmars nattning så tänkte jag att det är hög tid att inviga lillans lilla säng med lillan i den. Stoppade henne i den och satt mig bredvid... Losan trodde detta var en ny rolig lek, hon kvittrade och showade ett bra tag.
Sen började jag tänka... Och tycka att det vore hemskt synd om henne att bara bli "kastad" i egen säng sådär utan träning, lite väl hard core för att vara något som tilltalar oss. :) Så jag tog upp henne, T fixade välling och jag matade henne i soffan och sen tog T över nattningen och en halvtimme senare sussade hon sött i våran säng.... ;)
Och det där jag skrev tidigare med cancer.... Vi låter det stanna vid en idiotisk men typisk mig ändå, självdiagnostisering. Alltså jag menar typiskt mig att alltid läsa det värsta och sen tro det värsta. :)
Kram och nattinatti, Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar