En av våra grannfamiljer....

... har en liten fosterson på knappa året. Och jag såg honom idag för första gången när mamman, eller ja, fostermamman, hämtade sin flicka på dagis samtidigt som jag hämtade Astrea. Fick mig att börja tänka..... Han var jättefin pojken, och han såg så trygg och nöjd ut i fostermammans famn. Men vad väntar det barnet i framtiden? Fosterfamiljen själva vet inte hur länge pojken stannar.

Av nån märklig anledning kom jag på att tänka på det här med fotografier. Alla vill ju se bilder på sig själva när de var bäbisar. Och min tydligaste tanke i allt virrvarr av tankar var den att jag hoppas dessa fantastiska människor - för det är vad de är de som skapar plats under sina vingar för ett behövande barn - tar mycket bilder på barnet och familjen. Som en dokumentation till barnet sen liksom. Speciellt viktigt om barnet flyttar hem till sina biologiska föräldrar igen..  "Du fanns, du var viktig för oss och du var en av oss. Du var trygg..."

Hoppas han får stanna nu när han ju kommer att rota sig och knyta sig an till sin nya familj.

Usch... så många tankar nu runt det här. Vad får en att göra val som leder till att man mister sitt/sina barn? Det är väl nästan bara droger som har den makten över människan. Droger är fan det värsta som finns i hela världen! Förstör för sååå många människor. Oskyldiga människor. Oskyldiga små barn....

Huga.

Kram, Maria