Hmmm... jag fattar inte att det gått åtta år sedan det hände.
Att min finaste lilla - mitt allt - somnade in för att aldrig vakna mer.
Tänk att det fortfarande gör så ont! Tänk att det fortfarande klämmer åt strupen så hårt att jag blir yr!
Ibland känns det nästan overkligt att Benjamin ens funnits, att jag verkligen varit hans mamma.
Men sorgen är verklig. Även om den är hemsk och ibland outhärdlig så är den ändå en form av trygghet för mig. Känner jag smärta, är också Benjamin verklig för mig.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar