Bogdan Starlight...

... var en travare som jag passade när jag jobbade åt stall Lövgren utanför Skurup i Skåne. Han var en av mina åtta skyddslingar där, och jag glömmer honom aldrig. Han var en hingst på tre år och riktigt snäll och trevlig på alla sätt. Han var riktigt vacker för att vara travare, brun som de flesta med svart man och svans, litet vitt i pannan har jag för mig han hade.

Anledningen till att jag alrig kommer glömma just Bogdan kunde ju ha varit något mer romantisk än verkligheten. Min chef Joakim gillade att hans hästar blev ridtränade vid sidan av körningen. Min erfarenhet säger att det är det ytterst få travare som är trevliga att rida på, så jag delade väl inte hans entusiasm. Men med min bakgrund som både dressyrryttare och träningsjockey i galoppsporten var det ju svårt att komma med några hållbara invändningar, så det var jag som fick hålla i ridträningen.

- Inridna?? Nej, de är ju vana med gjord, och är styrbara, menade Jocke. Och visst var det så. Jag fick nytta av kunskaperna och träningen både från galoppen och dressyren faktiskt, där en stor del av jobbet ju var att rida in unghästar. Men där hade man ju hjälp av minst en person. Med travarna däremot fick man knappt hjälp att hålla i hästen medans man satt upp. Men det gick ju bra, jag tog efter galoppen och satt ofta upp i stallgången.

Bogdan hade jag ridit ett par gånger utan större problem än att han var otroligt rädd om sig och rädd för mina ben om de låg emot hans sidor. Denna gång var jag ensam i stallet, de andra satt inne i huset har jag för mig och fikade. Bogdan var färdig på stallgången och jag knäppte upp grimman och satte foten i stigbygeln. I samma sekund som jag hoppade upp blev han rädd för något bakom sig och störtade mot utgången, jag hade ännu inte hunnit svinga över benet när han blev rädd, men på något sätt lyckades jag sitta upp i samma ögonblick som dörrposten skalade av mig från hästen och skenade iväg......... Suck! Ett brutet nyckelben, axeln ur led och sönderskrapad i ansiktet av gruset. Blödde nog rätt bra för när vi kom in på akuten trodde de att jag varit med om en trafikolycka och alla fick bråttom... =)

Sex veckors sjukskrivning är inget lyckat slut på dagen i en branch där man knappt kan få en helg ledigt.

Men jösses vad jag kan sakna den!