En smula dagbok

Jag hade en gång ett barn, en liten pojke som hette Benjamin. Jag pratar sällan om honom och skriver nästa lika sällan om honom.

Det är snart sju år sedan han dog. Sorgen är fortfarande så påtaglig, och så fort jag tänker på honom saknar jag honom med varendra liten millimeter av min kropp. Om jag bara kunde få hålla honom en gång till... Jag skulle inte ta ögonen ifrån honom, skulle inte ens våga blinka. Jag skulle smeka hans fjuniga huvud och om och om igen berätta för honom hur mycket jag älskar honom. Hans små händer som nyfiket kände på min näsa. De blå ögonen... plira fulla av livslust. Hans söta lilla näsa, och armarna och benen som börjat bli lite knubbiga. Mjuka. Min underbara, härliga, vackra son!

Ett av det starkaste minnet jag har av honom, som spelas upp om och om igen, är när jag för sista gången lägger Benjamin försiktigt på skötbordet. Jag tvättar honom ömt och varsamt medan jag småpratar med honom. Fast jag vet att han inte kan höra mig längre. Jag sätter på honom en ren blöja och klär på honom. Små strumpor, mörkblå byxor och en blårutig skjorta. Säkert gråter jag, men jag minns inte. Jag ville egentligen inte göra allt detta, ville bara sitta kvar i fotöljen med Benjamin i famnen. Inte röra mig ur fläcken. Inte släppa honom för en enda sekund.

Han fick följa med mig till mitt rum och stanna hela natten. Han låg i en sån där balja man har sina nyfödda barn i på bb. Hans händer och kinder hade blivit alldeles kalla, men var precis lika lena som alltid. På morgonen kom syster Eva och Maggan för att ta Benjamin med sig. Min Benjamin. Tänk er att lämna iväg ert barn för att aldrig mer få se det. Det gjorde så ont! Jag fick inte fram några ord, hela strupen hade slitits ur halsen på mig.

Läkarsamtalet inne hos bästa doktor Birger kommer jag inte ihåg mycket av. Han var mycket rörd och sorgsen, det kommer jag ihåg. Hans första ord minns jag också.
-Nu har Benjamin lämnat 69:an....