Morsdagkvällen blev inte riktigt som vi tänkt oss. Astrea vaknade i en sjö av kräkor. Tommy jobbade och skulle inte komma hem förrän kvällen efter, och eftersom vår bil blivit såld samma dag kunde han inte komma hem innan han handlat en ny. Det skulle han göra dagen efter i Helsingborg.
Astrea kräktes och kräktes, och bajsade på sig flera gånger. Lo var vaken och för var gång Astrea bajsade fick jag avbryta amningen och ta hand om stackars Astrea.
Tillslut gjorde jag så att jag tog med mig Lo i famnen när jag älgade in med Astrea på toa. Astrea var så svag att hon inte orkade klättra upp på toastolen själv, så jag skulle lyfta upp henne samtidigt som jag höll Lo med andra armen.
Sen hände allt så fort, Lo gled ur min famn och jag släppte Astrea och försökte fånga upp Losan, men skjutsade istället in henne i toalettfoten vid golvet, innan hon hamnade på golvet.
Med hjärtat utanför kroppen tog jag upp henne i famnen och försökte trösta min otröstliga flicka, försökte bedöma hur allvarligt hon var skadad.
Såg ingenting konstigt, allt var som det skulle och snart blev hon lugn igen. Och eftersom jag var tvungen att ta han om min magsjuka treåring som fortsatte bajsa och kräkas så nöjde jag mig med att Lo inte verkade ha ont.
Dagen kom och jag tyckte Lo verkade missnöjd och när jag gjorde vissa saker som bytte blöja skrek hon hjärtskärande. Ganska snabbt förstod jag att det var vänster ben hon hade ont i.
Min underbara pappa ställde upp och kom hem till oss så jag kunde åka in med Lo till Falu lasarett för en genomgång.
Efter 7,5 timmar kunde vi packa in oss i bilen igen, denna gång med en konstaterad lårbensfraktur och lilla benet helgipsat.
Ja, jag klandrar såklart mig själv. Men gräver inte ner mig. Tommy är ledig idag och onsdag och torsdag så det känns också bra.
Och alla som visat omtanke på framförallt Facebook - är så tacksam för er! Det hjälper faktiskt. ❤ Så tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar