I dag är det Mulle och Knopp för brudarna på dagis. Färdigklädda kom vi dit och Medea glad som en lärka skuttade iväg med de andra 5-6 åringarna mot skogen. En halvtimme senare skulle Knopparna gå och jag stod ute och väntade med Astrea. Några andra barn var också ute och väntade och så ett par fröknar. Astrea hade lite separationsångest och sa att hon ville följa med hem för att hon inte tyckte om dagis... Jag stod kvar ute med henne ett bra tag, busade lite och pratade med henne och de andra. Tog upp henne i famnen, kramade och pussade henne och sa att jag kommer och hämtar henne snart igen.
Då hände det igen. En av fröknarna kom och föreslog Astrea att hon skulle hänga med ut till komposten med rester. Bra tänkte jag, då kan vi slå följe en bit mot grinden. Men Astrea vill inte till någon kompost, hon ville vara med mig, men var ännu inte ledsen. Då tog fröken henne i handen och mer eller mindre drog iväg med henne och då började hon gråta och ropade efter mig. Jaha det var ju bra. Inte. Nu fick ju jag också separationsångest. Det hade varit MYCKET bättre att jag fått säga hejdå i lugn och ro, svinga mitt trollspö lite och leka bort det tråkiga vid grinden. Jag förstod att i samma sekund som fröken dragit med sig Astrea så var det försent att ta med henne hem igen. Jag skulle ju ändå bara vara hemma med Lo idag, så egentligen hade hon kunnat gå här och skrota. Men jag vet att gör jag det en gång så blir det minst lika svårt att lämna henne på dagis nästa gång. Så jag valde att svälja min klump i halsen och målmedvetet gå till bilen.
Gjorde jag rätt nu?
Har oro i magen för dagis. Exakt vad det är jag inte gillar kan jag inte säga. Jag vet inte exakt vad det är. Men jag ser ju små negativa saker som var och en i och för sig inte behöver vara märkvärdiga, men när det blir mer, bygger på och bygger på utan att få någon förklaring så..... svämmar det över tillslut. Och hur ska man då kunna klaga hos personalen när det inte finns något konkret att ta på?
Den här känslan jag har blir såklart stark när någon av mina barn reagerar som Astrea idag. Jag blir ledsen och då är det lätt att tänka negativt. Såg en händelse med ett annat barn vs samma fröken idag, som jag också blev lite illa berörd av. Så det är inte bara när mina barn blir drabbade som jag reagerar. I dag var det mycket, och jag hoppas jag har otur och lyckas pricka in de sämsta tillfällena, och i själva verket missar jag ju 98 % av tiden de tillbringar på dagis och den kanske är bra.
Har ont i mammahjärtat nu, och skulle så gärna vilja smyga iväg till skogen de är i nu och se en söt liten Astrea med ett lyckligt ansikte. <3
Då hände det igen. En av fröknarna kom och föreslog Astrea att hon skulle hänga med ut till komposten med rester. Bra tänkte jag, då kan vi slå följe en bit mot grinden. Men Astrea vill inte till någon kompost, hon ville vara med mig, men var ännu inte ledsen. Då tog fröken henne i handen och mer eller mindre drog iväg med henne och då började hon gråta och ropade efter mig. Jaha det var ju bra. Inte. Nu fick ju jag också separationsångest. Det hade varit MYCKET bättre att jag fått säga hejdå i lugn och ro, svinga mitt trollspö lite och leka bort det tråkiga vid grinden. Jag förstod att i samma sekund som fröken dragit med sig Astrea så var det försent att ta med henne hem igen. Jag skulle ju ändå bara vara hemma med Lo idag, så egentligen hade hon kunnat gå här och skrota. Men jag vet att gör jag det en gång så blir det minst lika svårt att lämna henne på dagis nästa gång. Så jag valde att svälja min klump i halsen och målmedvetet gå till bilen.
Gjorde jag rätt nu?
Har oro i magen för dagis. Exakt vad det är jag inte gillar kan jag inte säga. Jag vet inte exakt vad det är. Men jag ser ju små negativa saker som var och en i och för sig inte behöver vara märkvärdiga, men när det blir mer, bygger på och bygger på utan att få någon förklaring så..... svämmar det över tillslut. Och hur ska man då kunna klaga hos personalen när det inte finns något konkret att ta på?
Den här känslan jag har blir såklart stark när någon av mina barn reagerar som Astrea idag. Jag blir ledsen och då är det lätt att tänka negativt. Såg en händelse med ett annat barn vs samma fröken idag, som jag också blev lite illa berörd av. Så det är inte bara när mina barn blir drabbade som jag reagerar. I dag var det mycket, och jag hoppas jag har otur och lyckas pricka in de sämsta tillfällena, och i själva verket missar jag ju 98 % av tiden de tillbringar på dagis och den kanske är bra.
Har ont i mammahjärtat nu, och skulle så gärna vilja smyga iväg till skogen de är i nu och se en söt liten Astrea med ett lyckligt ansikte. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar