Fucking perfect :)

Min förlossning var så där alldeles heeelt perfekt, nu så här i efterhand. Jag ska berätta hur det gick till när vår lilla Lo kom till världen. :)

Jo så här var det:

Vaknade 8:30 på morgonen med lite lätt ryggont, och lite diffusa förvärkar, inget ovanligt så jag tänkte inte på det. Vi skulle till Smedjebacken och skriva på faderskapspapper kl 10:30, och det var min första mammalediga dag som jag tog ut. Förvärkarna fortsatte hela morgonen, men inte alls starka, så jag sa till T att jag förmodligen hade en fis på tvären som irriterade. I bilen på väg till Smedjebacken tyckte jag att de blivit lite starkare och att de faktiskt kom med jämna mellanrum. Så jag provade klocka ett par stycken och det var fyra minuter mellan dem. Det roliga var att jag inte reagerade på att det var så kort mellanrum, förmodligen för att jag verkligen intalade mig själv att det bara var förvärkar. :) Men när vi skulle gå till kommunhuset från parkeringen, så förstod jag att nu var det nog på gång på riktigt, gjorde riktigt ont och jag kunde inte prata medan värkarna varade.

På kommunhuset tyckte de att detta var ju riktigt spännande, så det gick fort där som tur var och vi kunde åka hem. Nu var klockan 10:45 och det var bara tre minuter mellan värkarna i bilen hem. Så vi bestämde att nu var det dags att åka in.

Kl 11 var vi hemma igen och jag hade ganska svårt att ta mig in i huset efter att jag pussat barnen hejdå, T skulle köra dem till dagis. Men jag tog mig till soffan i vardagsrummet och skulle just sätta mig för att ringa förlossningen, när vattnet gick! Mycket vatten var det och jag älgade ut till toaletten och krängde av mig byxorna samtidigt som jag raderade det slagna 118118 på telefonen och slog istället 112. Jag satt på toaletten och fick så sjukt ont helt plötsligt, det var som värsta infernot bröt loss och jag förstod att detta var det riktiga startskottet.

112 svarade och jag kunde iallafall presentera mig och fick fram att mitt barn är på väg ut, det kommer nu! Jag stod på knä lutad mot toaletten och höll krampaktigt tag i telefonluren, men jag kunde bara prata korta perioder mellan värkarna som nu var outhärdliga. Hon kopplade mig till förlossningen där jag fick prata med en barnmorska, hon frågade om jag var ensam och jag sa att det var jag just nu, och hon sa åt mig att lägga mig ner på vänster sida. Men gud, golvet är ju stenhårt, sa jag, men hon sa att det är omöjligt för mig att kunna ta emot bebisen själv om jag stod på knä. Så jag lade mig på vänster sida och nu lät jag nog ganska panikslagen och skrek "HJÄLP MIG!"

Jag slet ner ett badlakan som jag nådde där jag låg på golvet och bet i den. Barnmorskan och 112-tanten var med bägge två, men jag hade svårt att hålla i luren när det gjorde så ont, de fick ringa upp igen när jag lade på av misstag när jag letade efter högtalarknappen.. :) Hon frågade om jag kunde känna något mellan benen. Nej, det kunde jag inte, men jag sa (eller ylade mer) att den kommer vilken sekund som helst nu. Då kom äntligen Tommy hem och sprang in till mig där jag låg på badrumsgolvet. "Oh herre gud!!" Kommer jag ihåg att han sa och tog upp telefonen som jag slängt iväg och tryckte av den. "Varför har du telefonen på??" frågade han :) och tryckte av samtalet. Men, det är 112, fick jag fram, och han ringde genast upp dem igen.

Sedan var det teamwork på hög nivå! Alltså, snacka om intimitet bortom alla gränser. Jag och Tommy. Ett ofött barn. Bajs. Slem. Blod. Jag tänkte på det för ett par dagar sen, att han har ju verkligen sett min mest osmickrade sida samtidigt som det är den vackraste..... ;)

Tommy fick direktiv från barnmorskan, och jag kände hur huvudet var på väg och hur det var halvvägs ute, och jag lyssnade på Tommy som sa att jag skulle ta det lugnt lite nu. Nästa värk var huvudet ute. Sen var det stopp. Jag hörde Tommy flämta och konstatera att navelsträngen satt åt runt halsen och bebisen var blå. "Nu måste du krysta, sa han till mig och jag fick en värk och tryckte på allt jag hade, men den satt fast. Kände hur nästa värk kom och jag tänkte att nu gäller det och krystade för livet, samtidigt som T höll i bebisens huvud bakom öronen som barnmorskan i luren sagt att han skulle göra. Han ruckade lite så axlarna skulle leta sig fram och plötsligt kunde jag känna den där underbara känslan när hela kroppen gled ut i en våg av vätska. Klockan var nu 11:15

T hade lagt handdukar där bebisen skulle komma och jag låg fortfarande på sidan med ryggen mot dem. Det var tyst. Jag hörde hur Tommy återberättade vad som hände till barnmorskan i luren, och han masserade och torkade bebisen som fortfarande inte gett ifrån sig ett ljud. Men så, plötsligt så hörde jag hur den gnydde till och sedan lite hest och försiktigt skrek. Så lade han upp henne på mitt bröst och lade handduken över henne. Sen gick T ut för att möta ambulansen, och efter en liten stund kom de in.

De gratulerade oss, berömde oss såklart :) och kollad lite blodtryck och satte droppnål på mig, och efter att ha pratat med barnmorskan fick Tommy klippa navelsträngen. Anette, som den ena ambulanssjukvårdaren hette, svepte in lilla Lo och mig i filtar på ambulansbritsen, och så bar det av mot Falun.

Jag hade jättemycket eftervärkar i ambulansen. Moderkakan ville de inte att jag skulle krysta ut innan jag var framme i Falun, och de satte på blåljus och sirener, hihi! Lite coolt var det allt! Snacka om att göra entré i världen vår lilla Lo, som ju helt oberörd av ståhejet började snutta på mitt bröst.

På BB i Falun hade jag så ont och sådan frossa att jag inte kunde hålla Lo längre. Vad som verkade vara en evighet var tills jag fick värkstimulerande så att jag kunde krysta ut moderkakan, och snart mådde jag mycket, mycket bättre.... :)

Tommy kom in strax senare, han hade stannat hemma och städat badrummet... :)