Samhällsmässigt inkorrekt

Satt i bilen på väg hem från Eskilstuna, eller Hällby för att vara exakt, och kände mig så sorgsen och tom inombords. Tommy, jag och barnen hade varit hos farmor o farfar och firat farmors 60 årsdag, och T fortsatte till jobbet direkt därifrån och jag och barnen åkte hemåt.
Jag hatar skiljas från honom. Kommer aldrig bli bra på det. Snacka om separationsångest! Fast det är inget jag direkt visar för honom.

I dagens samhälle ska man ju vara stark och oberoende, självständig. Är man ego i ett förhållande får man nästan creds för det! Men jag är allt annat än självständig och oberoende Tommy. Jag erkänner, jag behöver honom för att må bra och fungera som jag ska. Mitt inre blir till ett kaos utan han som styr upp och håller mig flytande. Jag känner mig vilsen och otrygg utan honom i närheten.

Sen så vet jag inte om jag är osunt fäst vid min älskade, tror inte det. Men några kanske anser det efter att ha läst detta. Jag är inte svartsjuk. Jag är inte desperat. Med det menar jag att jag inte gråter och bönar och ber om att han inte ska lämna mig när han åker till jobbet till exempel. Jag är bara samhällsmässigt inkorrekt. ;)