Rage

I dag hände det som jag bara hört andra berätta om, men aldrig sett i verkligheten. Inte hos andra barn och knappast mitt egna. Och jag tror faktiskt jag blev lite chockad, för istället för att tycka det hela var otroligt hemskt och pinsamt, så tog jag det hela med ett leende och ett ryck på axlarna. På ett sätt som om detta ingick i min vardag. Har dock en känsla av att min vardag mer och mer kommer likna denna. =)

Jag ska berätta...
Hämtade Meddis idag på dagis, hade såklart Astrea med mig eftersom T jobbar. Tänkte i min naivitet att nog kan jag stanna på ICA och handla lite snabbt, lite gott mellis till Meddis, tänkt och gjort. Borde anat oråd redan i hallen på dagis med tanke på Medeas uppträdande, men äsch, hon har väl aldrig gillat att få kläder på sig. Så vi marcherade glada i hågen in på ICA och Meddis fick en egen liten vagn. Allt var frid och fröjd, Meddis hade vagnen full med varor, som vi faktiskt skulle ha, och även om hon inte höll sig fot vid min sida så inom rimligt avstånd iallafall. Efter att vi passerat mjölkdisken skulle hon plötsligt inte gå längre. "Vill inte!" Jag gick vidare mot kassorna och Meddis hade smygit fram till barnmaten. Men där var det stopp. Haha, ni skulle ha sett hennes ansiktsuttryck! Så efter ton av tålamodigt utväntande vid kassan, så gick jag fram till henne och hämtade vagnen. Medea blev ursinnig och skrek och vrålade och tårarna sprutade. Hon ville ingenting, och inte det heller, utan var helt enkelt helt rabiat. Jag lade upp varorna på bandet och lät henne gapa. Kassörskan log och jag sa "Oj, det här är ju sånt man bara läser om" "Ja" svarade hon, "det kan man inte tro när det är så där små" sa hon och menade Astrea som helt oberörd sov i sin bilstol. Hela dramat slutade med att jag fick gå in i affären och hämta Medea vid charken och bära henne ut, skrikandes och sparkandes....

I bilen hörde jag knappt mina egna tankar, men jag tror jag tänkte nåt i stil med : "Vad var det som hände egentligen??"

Filmtajm!