Mamma är snäll

Hur elak måste man vara för att ens barn inte ska tycka att man är snäll?
En hemsk insikt slog mig idag, att barn alltför snabbt förlåter sina föräldrar som i deras ögon är de finaste, snällaste, underbaraste som finns. Barn som kanske får utstå misshandel och nedtryckande glåpord dagligen, står ut och förlåter om och om igen. Lägger skulden på sig själva....

Jag ser på min dotter Medea. Den villkorslösa, mest primitiva av kärlek och varma känslor väller fram, bara av att se henne. Bara av att tänka på henne.
Ibland känner jag mig så elak och orättvis, när lugnet lagt sig och man har tid att tänka igenom sin dag på kvällen. Var det nödvändigt att använda sån ful ton mot henne för en sån bagatell? Sånt kan gnaga på ens samvete, och man lovar att försöka agera bättre förälder och inte bara låta frustrationen och tröttheten ta över. För visst blir jag arg och frustrerad kanske tio gånger dagligen. Medea är inte rolig emellanåt, och tillslut tryter ens tålamod och man tappar kontrollen. Ryter. Skäller. Ändå säger Medea ofta "Mamma är snäll".

Gör även de mest utsatta barnen så? Ser de på sin mamma med sin kärleksfulla blick och säger "Mamma är snäll"? Jag tror det. Kanske för att barn är inprogrammerade att "mamma är snäll". Även om verkligheten är en annan.

Sedan jag blev förälder så ägnar jag många tankar till alla stackars barn runt omkring. Mer engergi än jag önskar går till ilska och sorg över lidande barn. Barn på flykt undan krig, sjuka barn, barn som utsätts för hemska brott, barn som mobbas, barn som lämnas utanför och inte omsluts av varma, trygga, kärleksfulla händer.

Det känns tungt idag. Hoppas på en bättre dag i morgon.