Ett litet tillägg

Jag är så leds på att höra hur jag egentligen borde fostra mina barn. Okej om det händer då och då, det tar jag bara som goda råd. Men att få höra det två dagar i rad, då börjar jag reagera. Jag undrar hur det kan vara så galet, man påstår att mitt sätt skapar otrygga barn som är helt okapabla att klara sig själva i livet. Jag påstår att mitt sätt skapar trygga barn som är fullutrustade med verktyg att klara sig utmärkt själva i livet - när den tiden kommer.
Ett exempel, jag vill inte lämna bort barnen när de är små och helt beroende av sina föräldrar, näringsmässigt och känslomässigt. Jag anser att små barn ska få vara i en sån van och ostörd miljö som möjligt och inte utsättas för stress om så inte är helt nödvändigt. Små barn vill och har rätt att vara med sina föräldrar dygnet runt. Men jag kritiserar inte andra föräldrar som glatt lämnar bort sina bebisar, de känner sina barn och handlar utifrån det fakto att deras barn inte tar till skada.

Jag fick idag en märklig reaktion hos en annan tvåbarnsmamma, när jag berättade att jag inte ville lämna bort min idag 6-månaders flicka än och att jag var tveksam till hur det skulle lösa sig på bröllopsnatta då hon är 9 månader.
"Du måste släppa taget Maria" Exakt de orden hörde jag även igår av en annan. "Om du inte släpper nu så kommer hon fly från dig en dag"

Kort sagt så ogillas det att jag tänker på mina barn i första hand. Alltid. De går alltid före allt annat som jag kan påverka. Konstigt?

Att jag inte tvingar barnen att lära sig somna själva. Den tiden kommer. Medea är expert på att visa när hon är redo för saker och ting. Och vad beträffar Astrea så är jag mäkta förvånad och chockad att jag då och då måste försvara att jag låter henne somna in liggandes bredvid mig hållandes min hand.
"Du måste lära dem att det inte är farligt att somna själv"

Att jag "skämmer" bort barnen (bebisen också) med närhet och ömhet.
"Det skapar barn som är otrygga utan sina föräldrar och hur ska det bli den dagen de måste klara sig själva??"
Närhet skapar inget annat än trygga barn som när det är dax vågar ta sig an okänd mark utan större problem än de barn med ett begränsat förråd av närhet.

Att jag inte vill lämna bort mina barn hursomhelst, när de är för små för det.
"Du måste släppa taget!"
Jag var lika ovillig att lämna bort Meddis när hon var liten bebis, hon var 1,5 år när vi lämnade bort henne över natten första gången. Sedan har det hänt en gång till och det var när Astrea föddes. Idag har jag "släppt på taget" och kan lämna bort henne till nära och kära där hon känner sig trygg om så skulle behövas utan problem.
Astrea är ännu alldeles för liten för att jag ska kunna det, men hon växer ju hon med.
Det gäller att släppa på taget i takt med att barnen växer, framförallt mentalt.
Tro mig, jag låter barnen växa - under mina vingars beskydd. =)

Så tycker jag.